Hejdå världens bästa Eriksson

Igår blev jag utan världens bästa Eriksson. Han fattas mig så det skär i hjärtat. Av alla kaniner jag haft är han den enda som velat ha med människor att göra. Han brukar stå och vänta i hagen, vilja bli kliad och när jag kliat färdigt har han tvättat mina händer, noga och omsorgsfullt. Igår hittade jag honom med en bakbensförlamning som gjorde att han inte kunde röra sig mer än att dra sig fram på magen, och det var då som jag tog det där hemska avlivningsbeslutet.

Fast jag vet att jag kommer att behöva ta sådana beslut för att jag bor ihop med djur är det bland det värsta jag vet och jag kommer aldrig att vänja mig. Då hatar jag mig själv, när jag skickar en varelse som litar på mig, i döden.

 

Specialintressen

Vi lever här fast det kanske inte verkar så med tanke på den icke-existerande bloggaktiviteten. Det beror inte på något särskilt, det bara är så. Den här bloggen har inte skapats för att vara någon prestationsgrej. Om den inte uppdateras så betyder det att vi har annat för oss eller inte har lust just nu.

Just nu grunnar matten på något så tråkigt som deklarationen. Det kunde kanske vara mindre tråkigt om jag faktiskt skulle begripa mig på det. Vilken tur att jag har en moster som kan det här, annars skulle jag få skicka företaget i graven. Nästa år kan jag kanske själv? Vem vet.

Jag grunnar också på vart i vida friden mitt islandsgarn har tagit vägen den här gången då. Ja, du läste rätt. 2,3 kg till på ingång (men den här gången ska mamma ha en del) som ska bli till två tröjor till. När de tröjorna är klara betyder det att jag har omsatt sju kilo isländskt ullgarn till tröjor. Hehe. Specialintresse här hej!

Nu går det inte

Vintern har stuckit och lämnat efter sig en massa klingis, vatten och klott. Den får gärna komma tillbaka för det var mycket trevligare när den var här.

Igår städade vi hagen. STORstädade hagen. Det gick inte att mocka särskilt mycket när det var trettio grader kallt så nu är det desto mer att städa bort. Det som göms i snö kommer fram i tö, ni vet, och det är hagen ett praktiskt bevis för. Jag vet inte vilken metod som skulle vara enklast... Dynamit? Enormt sugdon? Den här gången var det traktorer med shaktblad och skopor som gällde och länge. Men det blev bra och jag rev inte ens sönder vindskyddet med frontlastaren fast det hade varit fullt möjligt.

Nu går det inte att rida ut för då ligger hästarna med öronen på marken och benen i vädret snabbare än en matte hinner blinka. Det går alltså inte att göra det som matten gillar allra mest.

Så vad gör man då när man inte kommer åt att göra det man gillar allra mest när man behöver det som mest?

Tja...

Visar varandra kärlek. Det är faktiskt också helt okej. Mattens tillfälliga lösning på samtliga problem: Vi borde helt enkelt bli bättre på att ge varandra kärlek.

Tack och hej! Var rädda om varandra!